«Hur svartsjuk får man bli? Hur ofta kan man titta på en främmande människas Instagram? Hur mycket mensvärk måste man ha? Är Norge paradisets mittpunkt?». Disse spørsmålene møter oss på baksideteksten av Johanna Frids første roman «Nora eller brinn Oslo brinn».Framsiden av boka viser oss et utsnitt av Johan Christian Dahls «Fra stalheim», med en gyllen livmor er innprentet over de romantiske, norske fjellene. Slik gir coveret oss en god idé om hva denne teksten kretser rundt: Idealbilder, Norge, og en av de mer livmortilknyttede tilstandene man kan lide av: endometriose.
I denne autofiktive romanen følger vi den svenske Johanna, som er sammen med danske Emil. 
På avstand møter vi også hans ekskjæreste, den norske Nora, hvis profilbilde viser «bara kindkotor och fräknar och leendet, som var underbart». For Johanna blir Nora en slags destillert norskhet, der hun svinser rundt i Oslo med sine fregner, sin bunad og sin friluftsmenneskehet – fullt tilgjengelig for Johannas blikk via instagram. Denne besettelsen av Nora blir en påkjenning både for Johanna og hennes forhold til Emil, men hun klarer ikke å slutte: «Frågan om varför man tittar på något som inte gör att man mår bra var så förunderligt platt», reflekterer Johanna, og innser også at «det var svårt att säga om det var jag som ockuperade Norge eller Nora som ockuperade mig».
Sjalusien og smerten
Sjalusien vil ingen ende ta, men samtidig som kjærlighetssmerten vokser i Johanna vokser også menssmertene til det uutholdelige. Etter flere utredninger blir hun diagnostisert med endometriose, en tilstand der cellevev fra livmoren vokser utenfor livmorhulen. Skildringene og refleksjonene over denne sykdommen er gode – Johanna ønsker mer informasjon, men gjenkjenner seg ikke i skildringene hun finner, og kjenner på skuffelsen over å falle inn i en sykdom som i så stor grad er tilknyttet kvinnekjønnet:
«Det retade mig, på ett dunkelt vis, att det var en kvinnosjukdom. Det var uppenbart att det potentiellt gjorde den drabbade mindre värd […]. Sätt prefixet kvinno- framför vilket ord som helst och du har ett problem. Et kvinnoproblem. Det fick mig at skämmas, å mina egna vägner.»
Dette «kvinneproblemet» vikles på mange måter sammen med sjalusien overfor Nora, som også virker kronisk og knyttet til Johannas og Noras kjønn: «Smärtan tickade i mig. Norasmärtan och den andre. Det gjorde ingenting, påminde jag mig själv. Det var inte farligt. Det gjorde ont, men det dödade inte». Slik får både endometriosen og sjalusien plass som noe sorgtung innenfor den kvinnelige sfæren, det å være rammet av en sykdom og en psyke som så lett kan avfeies på grunnlag av ditt kjønn, som hysteri, som noe uhelbredelig som man likevel burde klare å ta seg sammen fra. Boka gir innblikk i hvor utmattende og ensporet livet kan føles med sjalusi og kroniske smerter, samt sorgen det er «att bli förflyttad till de sjukas land, där kropparna var odugliga i jämförelse med de friska».
Fattar ni?
Teksten til Frid er full av humor og krasshet, og er også frisk ved sin trans-skandinaviske form, hvor dansken, svensken og nordmannen ikke bare er karakterer i seg selv, men på mange vis representerer hvert sitt land. Når Johanna ser at Nora har ringt til Emil får dermed hele Norge unngjelde for Noras oppførsel: «Vaför ringde hon ens? Jag hatade Oslo, jag hatade Norge, jag hatade deras oljefonder som gjorde att de kunde ringa internationella samtal till höger och vänster». Når Emil og Nora snakker blir det også skrevet på henholdsvis dansk og norsk – noe som er oppløftende for en «skandinavisk entusiast»: Det er ikke ofte man møter norsk, dansk og svensk i samme bok.
Selv om det med jevne mellomrom skiftes mellom de forskjellige skandinaviske språkene er det også fokus på den ofte manglende forståelsen som eksisterer på tvers nabospråkene som ender i «det ansiktsuttryck som jag senare lärde mig var standard för möten skandinavisktalande emellan – en stelnande fasa och en ovilja att ge uttryck för att man faktiskt inte förstår». Johanna selv opplever at «Den gradvisa förståelse jag trodde var rådande mellan grannländerna existerade överhuvudtaget inte; det krävdes Google translate, svett och långa tolkningsdiskussioner”. Iblant dukker det også opp enkelte språklige feil i teksten, for eksempel med formuleringen «ordene dine gjorde mye vondt». Her må jeg likevel innrømme at jeg er usikker på om den direkte oversettelsen til norsk av den svenske setningsoppbygningen er intendert eller ikke, men på sett og vis understreker dette kanskje nettopp denne bristen som finnes i vår språklige naboforståelse.
Livet gjennom filtre
«Nora eller brinn Oslo brinn» er en bok som til en viss grad er noe monoman i sine fokuspunkter: Nora og endometriosen. Likevel oppleves dette som talende for hvordan både sjalusi og en slik kronisk smertesykdom kan arte seg: Alt må passere gjennom smerten eller sjalusien, som om de var instagramfiltre du aldri slapp unna. At det hele foregår på tvers av de skandinaviske språkene og landene, og at Johannas skildringer er både humoristiske og fulle av sinne på samme tid, gjør det til en underholdende roman du godt kan ta med i kofferten i sommer.
I år blir Foreningen Norden 100 år, og vi i Litterært Kollektiv feirer med å publisere våre nordiske favoritter som anbefalt sommerlesing under vignetten «Fra den nordiske bokhylla til»